Skrivet av: carina74 | 23 mars, 2011

Imorgon kommer vi i Hemmets Journal :))

Idag har vi fått gjort massa saker som behöver göras. Niklas har suttit i en telefon och jag har suttit i den andra. De håller på med en omorganisation på habiliteringen och att just nu få tag i rätt människor verkar vara näst intill omöjligt. Vi har fått ett tips om att skaffa Mikael en Daisyspelare och det gör man via en logoped. En Daisyspelare kan han ha föratt kunna lyssna på böcker och det som är så bra med den är att man kan ställa in hastigheten på den så den går saktare och det gör att Mikael kan hänga med i boken han lyssnar på. Mycket smart sak. Melindas arbetsstol på skolan funkar inte så jag har även jagat en arbetsterapeut. Men jag fick inte tag i någon för just nu så vet de inte riktigt vem som ska ha hand om Melinda. Så vi får väl se om någon hör av sig imorgon. Jag och min man var idag iväg och åt en lunch ute 🙂 Det var mycket mysigt. Idag har stalkern bara ringt en gång.Då Melinda och Mikael var på kortis under natten så var det så härligt att få hem dom idag. Kvällen igår var så otroligt lugn och jag kunde verkligen slappna av, men samtidigt så saknar jag dom så det nästan värker i hjärtat.

Idag så fick vi hem Hemmets Journal 🙂 Det är så att de har gjort ett repotage om våran familj i den. Niklas syster ringde mig för ett par månaders en och talade om att hon skrivit till tidningen om våran familj och att det nu hört av sig och ville göra ett repotage om oss. Självklart att vi gick med på det 🙂 Tack goa svägerskan Susanne 🙂
Jag tycker att det blev mycket bra i tidningen. Några små saker som inte riktigt stämmer är att det är Mikael som har assistenter och inte Mattias. Och att Mikael har en måttlig utvecklingstörning och inte en lindrig.
Efter middagen idag så gick jag hem till Karin en stund och drack en kopp te och satt och prata lite. Det var mycket trevligt 🙂 Tack Karin
Sen hem och få isäng lite grabbar och nu sitta och ta det lugnt en stund.


Svar

  1. Tack själv! Och det var kul att se er i tidningen! Ni är så fina allihop!

  2. Blev ju kanonbra! Kraaamiz kära svägerska!

  3. Superbra reportage :-). Ni är fantastiska och jag undrar hur ni ”tacklar” sorgen i hjärtat?

    • Hej Marianne. Tack så jätte mycket för din kommentar 🙂 Den enda sorgen som vi känner när det gäller våra barn är faktiskt att folk inte förstår att man inte alltid kan vara delaktiga i olika sorters evengemang typ stora kalas, fester mm även fast man skulle vilja. Våran autistiske son Mikael klarar inte av om det är för mycket folk eller för hög ljudnivå. Eller alla fördomar. Det är det som ger oss sorg men våra barn i sig ger oss ingen som helst sorg utan bara massa glädje.


Lämna en kommentar

Kategorier